ISLAND
Another foursome made an even more personable impression the following afternoon. If the Stockholm Saxophone Quartet isn’t a legend outside Sweden, it should be. Two genial old guys, two younger ones (Per Hedlund and Jörgen Pettersson pictured right), a lovely manner of presentation, and a programme of winners, starting with the racy show-offiness of Sten Melin’s Ticophobia and, at the heart of the programme. The elegies of Paula af Malmborg Ward’s Desire encapsulated pierced the soul, prefaced by a speech in which she spoke of standing alongside her parents and understanding that they were still full of longings that their bodies would no longer permit them to realise. Whether this spiel was necessary to the performance I don’t know, but for me it enriched the poignant baritone saxophone solo in the piece. Known quantity Estonian Erkki-Sven Tüür’s Lamentatio haunted, too.
The Arts Desk (theartsdesk.com) Sunday, 23 February 2014 by David Nice.
Klicka här för hela recensionen.
Oklanderligt avstamp för Midvinterfestivalen
I september 2012 fick jag vara med och uppleva Stockholms Saxofonkvartett når de inledde Klusterfestivalen. Det var en spännande spelning som skapade fantastisk stämning i Luleås domkyrka. Nu inledde de ytterligare en festival i Norrbotten, nämligen Midvinterfestivalen. Midvinterfestivalen anordnas av ett gäng eldsjälar i samarbete med Kraftcentrum för ny musik och Norrbottensmusiken.
Det är sista spelningen under Midvinterfestivalens första dag. Det är slutet av början. Och jag kan inte tänka mig någon som skulle kunna inleda en festival bättre än just Stockholms Saxofonkvartett. När jag såg dem senast gick jag ut ur kyrkan med gåshud etter att ha följt med på en musikalisk resa runt hela jorden. Därför hade jag väldigt höga förväntningar om denna spelning. Och dessa förhoppningar tog kvartetten i sina händer och lyckades, trots några felsteg, upprätthålla.
Spelningen var indelad i fyra nummer från fyra olika kompositörer. Dessa nummer var Retur av Åke Parmerud, Signal av Marie Samuelsson, El Pajaro con la quijada de burro av Jesper Nordin och Who can play the fastest av Paul Dolden.
Dessa verk är aningen olika. Stockholms saxofonkvartett lyckas på så vis visa upp en rad olika blåstekniker och hålla intresset uppe under hela spelningen. Numren framfördes på oklanderligt maner. Denna gång fick jag inte följa med på någon resa, men jag fick ändå uppleva något fantastiskt.
En av dessa tekniker jag nämnde tidigare, är en teknik kvartetten kallar för slapthounging, vilket är en teknik där utövaren lyckas blåsa i sitt instrument med väldigt intensiv och hög frekvens och skapar ett klickande ljud med saxofonen. Denna teknik var som mest närvarande i Marie Samuelssons komposition Signal.
Till en början var ljudet som kom från kvartettens blåsinstrument väldigt intensiva, men ju längre numret pågick så blev jag mer och mer indragen i Marie Samuelsson och Stockholms Saxofonkvartetts kreation. Jag vill inte påstå att det är det bästa jag hört, men det var utan tvekan ett av de mest intressanta verk jag har lyssnat på.
Och det är så jag skulle vilja sammanfatta Stockholms Saxofonkvartetts inledning av Midvinterfestivalen.
Kanske inte det mest musikaliskt stimulerande man kan lyssna på, men den var utan någon som helst tvekan den mest intressanta, inlevelsefulla och intellektuellt stimulerande spelning jag varit på under en lång tid. Det vill säga, sedan jag såg dem sist förstås.
Andre Stray, Norrbottens-Kuriren, 25-02-2013
Jorden runt på 120 minuter
…Luleå. Årets upplaga av Klusterfestivalen startade under torsdagskvällen. Domkyrkan fylldes med ljud från olika delar av världen när huvudakten, Stockholms Saxofonkvartett, började spela...
…När publiken väl var uppvärmd gick Stockholms Saxofonkvartett upp på scenen och inledde starkt med kompositionen Deep Beeps skriven av Jonas Bohlin. Kompositören tog inspiration från sin tid i megastaden New York. Till skillnad från Robert Eks nummer så var Stockholms Saxofonkvartett första nummer betydligt mer musikaliskt och scenskapande. Kompositionen tog mig till ett dystopiskt New York. Resan var så pass indragande att jag nästan kunde känna hur domkyrkan sakta formades om och blev till en helt annan plats. Film noir-känslorna var överväldigande.
Den sceniska gestaltningen som framförs på scenen är näst intill perfekt. Varje ton som de blåser ur sina instrument har ett syfte, och det är att ta publiken till platsen som kompositören vill visa. Samspelet mellan dessa musiker var fantastisk och inspirerande. Deras gemensamma målning av ljudbilden är så intensiv och indragande att jag inte kan göra någonting annat än att le och njuta.
En av kompositionerna som jag tyckte var bäst och mest gestaltande var ett stycke skriven av en kompositör från Bolivia, Maria Theresa Guitierrez Vargas. Dock kände jag inte av någon bild från Bolivia. I stället fick jag en bild av ett dåtidens Asien. Tankarna tog mig till bergskedjor och risfält. Jag är garanterad den enda som tog denna ljudliga omväg.
Jag vet inte vad det är med blåsinstrument som jag direkt kopplar till noir-eran. Majoriteten av dessa resor jag fick uppleva under torsdagskvällen under domkyrkans tak var färglösa och aningen mörka. Men jag gillade det. Skarpt. Sällan får jag uppleva liknande resor, så jag bocka och tar emot allt jag kan få.
Stockholms Saxofonkvartett tog oss med på en resa runt hela världen. Kompositioner från Sverige, Amerika, Turkiet, Rumänien, Italien och Bolivia framfördes. Under resans gång berättar kvartetten om hur många olika tekniker som de är tvungna att använda sig av under framförandet av dessa olika kompositioner. Jag blir ständigt påmind om vilka färdigheter dessa musiker besitter. Detta är en värdig start för Klusterfestivalen 2012...
André Stray, Norrbottens-Kuriren , 12-09-2012
Ur Musikreportage Tidningen Kulturen: Symaskinens röst - Sound of Stockholm 2012
Helt annat ljud i källan blev det när Stockholms Saxofonkvartett tog sin an Tommy Zwedbergs musik, särskilt i ett par stycken från senare år, där en våldsam energiutveckling sker, som om han slår sig fri från den behärskade och kontrollerade balansen mellan bandstämma och sologitarr i stycket "Gir", som framfördes fint av Magnus Andersson. Det var som om de närmast brutalt expressiva jazzgiganterna Roland Kirk och Archie Shepp hade smugit sig in bakvägen och stundtals tagit över ruljansen. Och saxofonkvartetten var helt med på noterna, jag har aldrig hört den bättre, både i solostycket, "Exoj", för Jörgen Petterson, altsax (som bitvis lät som en tenorsax) och band samt i "Respit" för hela ensemblen och band med bland annat det synnerligen sällsynta instrumentet bassax (flitigt använt i den tidigare jazzen). Det var saxofonfröjd på högsta nivå.
Klicka här för festivalreportaget.
Göteborgs-Posten 3/3 2010. Fredrik Hagstedt berättar om Stockholms Saxofonkvartett.
– De är experter på ny musik. Där kan man ta ut svängarna, notera med kvartstoner, lägga in oväntade rytmer och så. Jag vet att de kan sätta det, samtidigt är de kapabla att göra egna tolkningar. Det känns levande.
Jag var i torsdags för första gången på Stockholms Saxofonkvartetts serie tonsättarmöten under rubriken Studio 53 i deras lokal på Tulegatan 53. Jag kan konstatera att det var ett av de mer lyckade tonsättarmöten jag varit på, tack vare att det hos kvartetten fanns en så uppenbar vilja till kommunikation med både tonsättarna för dagen (Ida Lundén och Lise-Lotte Norelius) och publiken. Och man lyckades undvika att göra det hela för internt, något som lätt inträffar när många i publiken är kända ansikten.
I form av korta men engagerade intervjuer ledda av Jörgen Petterson fick tonsättarna berätta om sina musikaliska bakgrunder och om de verk som framfördes. I fallet med Ida Lundéns kvartett Sorgla var man dessutom så pedagogisk att publiken fick höra utdrag ur förstudier till verket innan den slutgiltiga versionen spelades i sin helhet. Det engagemang och intresse som fanns för musiken och människorna bakom musiken på denna tillställning lyste tydligt igenom och visade en gång för alla att konstmusik är både roligt och inspirerande att prata om och lyssna till.
Tritonus, Nättidning om modern konstmusik, 28 februari 2009
”Efter stockholmarnas konsert i söndags på Dunkers kulturhus har jag deras fenomenala framförande av dessa miniatyrer på nät- och trumhinnorna. Konserten bestod av åtta kortare stycken av olika karaktär och stämning, men alla ungefär lika långa, eller rättare sagt korta. Nu fick vi uppleva deras sceniska närvaro som gjorde att allt det som på skivan verkar vara effektsökeri framstod som renaste musikanteri, en nästan barnslig glädje över hur många olika läten det kan komma ur en saxofon. Dessutom fick vi ta del av barytonsaxofonisten Per Hedlunds lekfulla presentationer.”
Henrik Halvarson, Helsingborgs Dagblad, 27 oktober 2008
"På podiet i konsertsalen på Dunkers kulturhus är det fullt av saxofonister i alla åldrar. Från musikskolor i hela västra Skåne har det kommit elever och lärare för att lära sig av de rutinerade musikerna i Stockholms saxofonkvartett."
Henrik Halvarson, Helsingborgs dagblad 26 oktober 2008.
Länk till hela recensionen
Vandrande konsert efter Lilla å promenaden
Stockholm saxofonkvartett gjorde ett väldigt bra jobb och de tyckte att det var en av de roligaste spelningarna de haft under året…
Knytpunkt Örebro 28 september 2008
Tolv stycken på tolv broar
I dag lördag genomförs ett unikt musikprojekt i Örebro - ”Tolv broar”.
Det är Stockholms saxofonkvartett som gör en vandringskonsert längs Lilla å-promenaden. På varje bro som passeras framförs ett kort musikstycke…
Urban Kristiansson, NA 27 september 2008
I konsertens inledning, "Liten svit för orgel och saxofonkvartett", visade Stockholms Saxofonkvartett var det musikaliska skåpet skulle stå denna kväll, med en saxofonklang lika stor som varm och ljudlig… Konsertens uruppförande av "Impromtu för två violiner och saxofonkvartett", (impromtu = improvisation/infall) skapade hos mig ståpäls över hela kroppen, med samtidiga vällustrysningar nerför ryggraden. Verket har sin bakgrund i ett orgelinvigningsstycke och orgelklangerna var mycket tydliga. Det var de stora breda klangerna med klustereffekter som skapade dramatik. Klangen av de två violinerna och saxofonerna med en mäktig baryton som botten fick mitt musikhjärta att fyllas av absolut glädje…
Hans Lingblom, Länstidningen Österund, 7 juli 2007
…för Stockholms saxofonkvartett, vars sopransaxofonist med sina långa glänsande toner tappert värjer sig mot de övrigas hackande mobbningar. Eller när Mats Gustafssons barytonsax och Jörgen Petterssons altsax river pälsen av varandra…
…Här finns exempelvis flera 90-talsverk som koncentrerar sig kring det rytmiska: ettriga "Signal" (1991) som Stockholms saxofonkvartett alltid gör till en utmattande rysare…
Sara Norling, Dagens Nyheter, 8 maj 2007
…Ett annat sätt att närma sig Samuelsson är att tänka sig hennes musik som instrumental teater. Tydligast i den avslutande Signal, skriven redan 1991 för Stockholms saxofonkvartett, vars sopransaxofonist med sina långa glänsande toner tappert värjer sig mot de övrigas hackande mobbningar. Eller när Mats Gustafssons barytonsax och Jörgen Petterssons altsax river pälsen av varandra i det splitternya Improvisation – Komposition. Som inledning hade den sistnämndes varmt inkännande frasering i Vargens öga för altsax och tape – dessutom utan noter – problematiserat människans skräck i en framtida natur med bara virtuella vargar…
Carl-Gunnar Åhlén, Svenska Dagbladet, 5 maj 2007
Norrköping april 2007, recension i Norrköpings Tidningar
...vid varje andetag. Tonsättare Fredrik Hagstedt, orgelsolist Johannes Landgren, altsaxofon- och bassaxofonsolo Jörgen Pettersson.
GöteborgsPosten 20 nov 2006 Magnus Haglund.
Länk till hela recensionen.
Marcus Wrangö skriver följande i det andra numret av nättidskriften Tritonus.
Jag hörde stycket Ki första gången när jag hade lånat Stockholms Saxofonkvartetts skiva Encores på biblioteket. Först undrade jag om jag hade läst rätt på skivans baksida; var detta verkligen ett stycke av Dror Feiler? Till skillnad från Feilers tidigare stycken är musiken mer melodiös och harmonisk på ett sätt som förvånade mig. Stycket Ki går enormt bra ihop med de övriga spåren på skivan Point Blank; det blir nästan som att få höra ett exempel på ursprungsmaterialet till de andra styckena. I Ki upplever jag att den sentimentala delen av Dror Feilers estetiska koncept, ”The Brutal and Sentimental Concept”, kommer till sin rätt. Stockholms Saxofonkvartetts tolkning är, som alltid, utomordentligt utförd med suverän känsla.
Hela recensionen finns på denna länk:
Stockholms Saxofonkvartett gästar Vallsjö kyrka
Den 6 oktober 2006 skrev Lars-Åke Sandqvist i Smålandstidningen om Stockholms Saxofonkvartetts konsert i Vallsjö kyrka. Han kallade musikerna "proffs ut i fingerspetsarna" och fortsatte "I mer än 20 år har de spelat tillsammans och det handlar om samspelthet driven till perfektion."
Inte bara recensenten applåderade utan också "Publiken, nästan 150 personer stor, uppskattade verkligen vad den fick höra och 'tvingade fram' ett extranummer."
Läsarna informerades om att "Saxofonkvartetten har specialiserat sig på att presentera nutida kammarmusik, ofta specialskriven för kvartetten" och fick reda på att "Efter sommarens spelningar, i bland annat svenska kyrkor, väntar i höst turnéer till Turkiet, Kina, Moskva, Sankt Petersburg, Serbien, Japan och Sydafrika på den världskända kvartetten."
Press från Sydafrika juli 2006
From: Cue, Saturday 1 July 2006
Fresh airs from four saxes
Fine notes in low-key style
Review: STOCKHOLM SAXOPHONE QUARTET
By Brett Pyper
Cue contributing editor
The Stockholm Saxophone Quartet is a New Music institution. Originally formed in 1969, the present members have played together for 20 years, making for a prodigious level of ensemble playing and a depth of common musical reference that is barely disguised under the group's modest, informal presentation style. Returning to the New Music Indaba after their sold-out performances in 2002, the Quartet used their opening concert to air – pun intended – several South African works framed by two virtuosic signature pieces, and had the audience shouting for more.
The opening piece, Daniel Nelson's Full Throttle, pitted the four saxes against one another with minutely displaced, breathtakingly precise rhythms, dizzying interlocking parts and a dose of swing to boot. This could hardly have been contrasted more markedly than with No. 1 from Johannesburg-based Claire Loveday's Three Piece Suite, a subtle, elusive and elemental piece that explored the saxophone's non-pitched sonorities (air blown freely through the instruments, the scampering cIicking of keys and deIicately blended tones).
Durban-based Jürgen Bräuniger's 13 Very Short Movies 4 Saxophones 0 Electronies (sic) presented a kaleidoscopic, tongue-in-cheek parade of chords, notes sung while played and coIIoquial South African excIamations. Carlo MombeIIi's Observations from the Hideout, written for the Quartet's last visit, filters various local soundscapes through an abstract, angular, jazz-inflected idiom.
The final piece on the programme, Italian Maurizio Pisati's Sax Stories (1998) lined the Quartet up in single file to form, in the composer's conception, "a long, unique instrument," a metaphor that could be taken as characteristic of this remarkable ensemble as a whole. Don't miss their Re-Imagining Mozart concert on Sunday.”…alla kom de till Mariakyrkan i lördagskväll. Så bjöds det också på något ganska ovanligt: Stockholms Saxofonkvartett gav konsert, och vilken konsert sedan! Fantastiskt, helt enkelt!”
SMÅLANDSPOSTEN
”Här finns en otrolig spelglädje och en befriande och kreativ attityd till materialet. Humor och virtuos teknik, skämtlynne och seriöst artisteri – allt samsas hos kvartetten.”
SKÖVDE NYHETER
”Publiken erbjöds att upptäcka sig själv i musiken, var och en kunde hitta sitt eget universum i de musikaliska evenemangen.”
ADEVARUL DE CLUJ (Rumänien)
”…fyra av Sveriges viktigaste ambassadörer för den nya musiken.”
SVENSKA DAGBLADET
”Den här typen av musik uppnår endast sitt mål om den framförs av utomordentliga musikanter, och det är stockholmarna definitivt.”
MORGUNBLADID (Island)
"De fyra musikerna i Stockholms saxofonkvartett är föreställningens hjärta, som från sina platser på scenen pumpar fram de stämningstoner som pulserar genom Satoshi Kudos och Stina Ahlbergs kroppar. Särskilt hos Kudo är det som att musiken, istället för att komma utifrån, föds i hans inre för att hämningslöst föröka sig från bål och mage till armar och ben i spasmiska ryckningar som gång på gång tar överhanden och slungar honom till golvet på hans mycket karaktäristiska vis."
SVENSKA DAGBLADET
En recension i Expressen torsdagen den 11 maj 2006 skriven av Gunilla Brodrej: Ida Lundéns diplomkonsert den 28 april på Nybrokajen 11.
Höjdpunkter:
•"Boom-choff-leuit" för fyra flöjter och elektronik. Stockholms saxofonkvartett och några elever ur Stockholms kulturskola gjorde allt det som många velat göra med den fåniga flöjten. Inklusive skojiga ljudeffekter skapade av kulturskolelever på spridda platser i rummet. Akustiskt surroundljud.
Hela recensionen finns här:http://blogg.expressen.se/kultur/entry.jsp?messid=33524
"Deras spel är förtrollande, intellektuellt och ändå spontant. Det gäller Stockholms Saxofonkvartett, bestående av Per Hedlund, Leif Karlborg Jörgen Pettersson och Sven Westerberg, internationellt kända solister som svarade för lördagens konsert i Norrtullskolan. För arrangemanget svarade Media Artes."
Ladis Müller, Smålandsposten, 2003-11-24
Länkar:
Smålandsposten "Vidberesta ambassadörer"
Östersundsposten "Stående ovationer".
SvD "Humor och spelglädje".
SvD "Det är musikerna som får det att låta".
